Det snurrar lite och jag börjar nästan gråta. Men jag vill inte gråta. Om man inte gråter känns det inte. Om man förtränger det känns det bara som en konstig dröm. Men trots drömgörandet orsakade offentliggörelsen ändå en smärre chock. Jag vill inte att någon ska veta det. Jag vill inte veta det. För då existerar det inte. Australien är jävligt långt bort. Vad ska jag göra på fredagashålorna nu? Sitta och gråta? Ja, så får det bli.  Jag ska läsa Vetenskapens Värld, tänka på dej och skriva brev indränkta i parfym och klistermärken.

Det positivaste:

- Jag har jobbat idag = plus på bankkontot  = ca 1 % av en enkel flygbiljett till Australien
- Jag kommer få en ny brevvän

Varför känns det som det negativa väger upp?

Hejdå.